Ni vet när man sitter och tänker på något allmänt och sen börjar det poppa upp en tanke och man spinner vidare på den. När man verkligen tänker, och man bara vill skriva av sig? Det här är ett sånt inlägg.

 

Jag satt och tänkte på hur det var vid den här tidpunkten förra året, när jag hade Larry, och jag insåg att det är sjukt hur mycket som påverkar ens liv! Tänk om vi aldrig hade köpt Larry, då hade jag fortfarande ridit kvar på ridskolan. Tänk om inte Larry hade skadat sig, då hade det kanske varit han som stod i boxen på Granby istället för Safir. Jag blir väldigt fascinerad över sånt, hur mycket en liten sak kan förändra hela ens liv!

Idag för ett år sedan gick jag ut i hagen och hittade Larry på tre ben. För att 3 dagar senare sitta vid hans box och titta på honom när han stod och åt, med gipsad hov. För att två månader senare krama honom en sista gång och sedan sitta med tårarna rinnandes och stirra in i den tomma boxen. 

 

När jag var påväg till stallet den dagen Larry skadade sig så kommer jag ihåg att jag i skolan hade berättat om dressyrlektionen dagen innan, hur bra den hade gått, och om hur taggad jag var på tävlingssäsongen 2013. Men på bara några timmar rasade allt totalt och varenda dröm försvann. Terrängridläger, dressyrtävlingar, hopptävlingar, uteritter, utveckling, vänskapen... Men det värsta var att se när mamma och några vuxna i stallet var tvungna att bära honom från hagen eftersom att han inte ens kunde stå på fyra ben. Och när han hoppade in i transporten på tre ben, även fast man såg på hela honom hur ont han hade. Den dagen är nog en av de värsta dagarna i mitt liv, jag grät konstant. Från att jag hittade honom skadad i hagen till att jag gick och lade mig på kvällen. Jag tror aldrig att jag gråtit så mycket heller. Från den dagen han skadade sig, 25 Januari till dagen då han togs bort, 12 April. Så fort någon ens nämnde hans namn började jag gråta. Jag kommer speciellt ihåg en dag när jag kom till stallet, det var några dagar innan vi skulle ta bort honom och när jag kommer till stallet så kommer Louise ut genom stalldörren, går rakt fram till mig och kramar mig utan att säga ett ord. Då brast allt, jag hade försökt vara stark så länge men nu orkade jag inte mer, jag grät så att jag skakade och vi bara stod där en lång stund utan att säga något. Jag är verkligen så otroligt glad för mina vänner, jag kan helt ärligt säga att jag tror inte att jag hade klarat det utan dem ♥

 

Tänk om ordet "om" inte hade funnits, då hade vi varit så sjukt mycket lyckligare! Tänk om Larry inte hade gjort vad han nu gjorde i hagen, tänk om han hade stått inne den dagen, tänk om jag hade stått i ett annat stall? Då hade det aldrig hänt! Det är en så konstig känsla att veta att om han bara hade stått inne i boxen den dagen så hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Anledningen till att jag mår så dåligt än idag är just för att jag kommer ihåg varenda sekund, från att jag kom till stallet, tills vi åkte hem från Ulltuna sent på kvällen. Jag minns exakt den växande paniken i magen när jag fattade att något var fel. Jag minns exakt hur ont det gjorde att se honom hoppa in i transporten och jag minns exakt hur ledsen jag blev när jag förstod hur pass allvarligt det faktiskt var. Folk frågar ibland vad som hände och jag får fortfarande en klump i halsen av att berätta det... Jag tror inte riktigt att jag fattade hur nära jag faktiskt kom honom, jag försökte intala mig själv att jag skulle vara stark och att jag ändå inte kände honom så bra men innerst inne visste jag hela tiden att jag bara intalade mig själv det för att slippa smärtan. 

 

Jag måste tacka familjen Sundström, speciellt Jenny. Hon stöttade mig ända sen jag hittade honom i hagen tills att vi åkte till Ulltuna, med kramar, fina ord och massor med hjälp. Utan Jenny hade jag brutit ihop totalt den dagen, om det ens var möjligt att bryta ihop mer än jag redan gjorde...

 

Rest in peace himlens finaste ängel ♥